Björkarna tappar sina ränder, isens klara spegelbild förstörs av snöstormens mäktiga raseri.

Nätter av sorg, mina tårars åar försvinner när tomhet och ett minne påminner om mitt sista andetag som fördes iväg med vintervinden.

Det dammiga spruckna furugolvet gnäller när vinden kastar sin ångest. De rappliga väggarna tycks röra på sig, snart ska de falla, då min själ kallas tillbaka till livets tunga verklighet.

Eviga toner ljuder när pianots strängar brister, det tar mig tillbaks till ängar där gula blommor växer. Ett klockslag och de vissnar, mörkret tar min hand och leder mig tillbaka.

När barnskratt ekar, ryter sotets dämpande fall över elden som värmer mina händer. Livet det återvänder.

Björkarna tappar sina ränder, snöstormens mäktiga raseri, mina tårars åar försvinner, allt detta som påminner om brustna drömmar som i mitt hjärtas sömmar värker och ömmar.