Alla hem jag haft har alltid varit en plats utan lik eller like
Där har rep skurits av till vårt inre
I väntan på urmakardotterns ankomst,
så att våra blåröda ärr i ögonen kan bli vackra igen

Men när vi böjer oss,
viker oss,
ger upp
blir vägen till entrédörren än mer dold.

Kommer vi någonsin finna huset i snöstormen innanför?
Mina sår läker i takt med att fingrarna blir allt mer rynkiga,
och fixerar sig vid ansiktet i dörrklockan

Och allt eftersom jag knyter
navelsträngen hårdare runt min betonghals
desto djupare kan jag andas in
luften jag en gång bodde i

Trots dessa ord av regn och glöd kan jag säkert lova att detta
bara är inuti min huvudlösa kropp,
utanför mitt hem utan adress