Vår
julgran
Som stöttad
av tegelstenar
i en vattenfylld,
rödklädd hink,
placerades av far
i det ”bästa rummet”
på en enkel matta avtyg
med
av
mor
broderade små röda tomtar.

Där
fick den stå
grön och fin,
klädd med glitter,
nötter i hemgjorda
färglada flätade hjärtan
äpplen, svenska flaggor
samt med äkta levande ljus,
som för mig var väldigt svåra,
för att inte säga, helt omöjliga
att
få
till
att kunna stå rakt upp. 

Det
rummet,
var svalt därför
det saknade kamin,
och alla julgransljusen,
som nästan alltid droppade,
fick endast tändas och brinna
då någon där inne höll uppsikt
det
här
för
ren säkerhets skull.

 
Och
i köket
på julafton,
där vedspisen
efter matlagningen
spred sin ljuvliga värme
satte vi oss runt köksbordet
för
att
äta
av den framdukade julmaten. 

Så,
efter att
ha avnjutit
det hemgjorda,
saltade syltfläsket,
den urvattnade inlagda
spickemakrillen och sillen,
och den griljerade skinkan,
samt naturligtvis av lutfisken
gick
 vi
in
i det ”bästa rummet”. 

Där
tändes
julgransljusen
och medan barnen
med glittrande ögon
bidande såg fram emot
att klapparna äntligt skulle
tas
upp
och
och till alla delas ut.

Det
var som
som vanligt
mest av mjuka
inslagna klappar
Nödvändiga sådana
som hemstickade vantar,
strumpor och någon skjorta,
byxa.
Sånt
som
man ändå skulle ha fått,
 

Far
fick av mig
sin vanliga klapp.
En revolver av glas
som för länge sedan
   innehållit Scotch Whiskey,
och som han själv hade köpt
den gång han var på Hebriderna
för
att
lasta
makrill på kuttern ”Prairie Flower”

 
En
flaska
sedan länge
 tömd och ursupen,
men för min käre far,
ändå var något speciellt
och som han vid varje jul
leende och bockande tog emot
för att så fylld av kärlekt utropa:
”Tack,
tack,
tack,
dä va ju precis va jä önska mej!