Vandrar tyst på kyrkogården
hör de vrålande tysta skriken
från de som inte ljöt
en död som passade

viskande fåglar som pekar
med vingspetsar mot en sten
där det vibrerar av ilska
under tulpaner och rosor

kyrkklockorna stämmer upp
och ackompanjerar vrålen
till en fullkomlig symfoni
av klagan och dån

så faller blommorna ner
och stenarna välter
jorden höjer sig
och ur marken reser sig

de som drabbats av oförrätt
och en död som inte var rättvis