Vi har rest långt för att komma till kursen. Vi skriver och pratar om oss själva om våra texter som vi vill komma vidare med. Så är det fest en kväll och vi ska läsa högt för hela gruppen något vi tycker är på gång .. Stämningen är god och vi lyssnar med vidöppna sinnen. Plötsligt hörs ett ljud som liknar ja det liknar en snarkning öronen vidgas ytterligare nu hör alla att det är en snarkning. Mr B har rasat ihop på golvet och sover djupt. Det är bara han som sover han som är kursledare. Ska jag väcka honom frågar en kvinna som sitter närmast den sovande poeten vår ärade skrivarguru. Nej gör inte det . Låt honom sova och hålla takten i vår läsning. Låt snarkningarna vara en rytm vi aldrig glömmer. Låt snarket bli vår tändande låga. Vad kan någonsin vara mer obekräftande och nonchalant än detta ? Det finns ingen publik någonsin som kommer behandla mig så här. Vi skrattar generat försöker hålla känslan av att vara totalt ointressanta borta från rummet. Jag tänker nu är ribban satt för lägsta nivå i intresse för mina texter. Nu kan det bara bli bättre. Det värsta är ju att det kunde, nästan bara nästan ha hänt mig själv ibland. Vad är det som hållit mig vaken alla år? Respekt kanske.