Tics som stannat kvar från olyckan -87.
Naglar som biter sig fast i vit färgbeläggning.

Balkongfasaden har sett bättre dagar. Det tycker i alla fall de få observatörer som ett par gånger om dagen lunkar förbi på asfalten nedanför.

Ensam pimplar tanten vin. Klockan är 10 på förmiddagen, en måndag morgon.

Hon står lutad över kanten på balkongen. Vinglaset spelar sitt egna lilla spel mot den frostbitna morgondimman när den åldrade handen stelt försöker ta ett bättre grepp. Lite vin skvätter ut från glaset och landar på gräset fem meter nedanför.

Under naglarna finns bevis.

Handlade scenen om ett mord och tanten hittades död i kvarteret med färg under naglarna, skulle teknikerna med all sannolikhet veta var tanten befunnit sig tidigare på dygnet.

Men scenen handlar inte om mord. Inte heller handlar scenen om färg under naglarna.

Scenen handlar om observation, som sådan.

Fem år tidigare. Samma stad. Samma balkong.

En dåtida observatör i samtal med en nutida observatör hade kunnat överbevisa den senare om balkongens snabba dekadens.

Huruvida relevansen är tydlig, vill jag inte gå djupare in på.

Scenen handlar ju om observation, som sådan.

En kille på god väg att bli man, överdoserar på lycka.
Han insåg det först 2 år senare. En timme därefter låg han död på balkongen.

En spruta satt kvar i armen. Den annars så fina hyn bar vittne om en inte så hög vanenivå. Detta skulle dras som slutsats för den analys som kom att sätta punkt för Albins utredning. En mänsklig observatör skulle ha kallat det en inredning.

Men scenen handlar om observation, som sådan.