stilla och så försiktigt skulle han sitt liv. han ville inte störa - absolut inte beröra. så försiktigt packade han sitt liv i tre sopsäckar. åkte till återvinningplatsen och sorterade så gott han kunde. men sina mjölktänder - var skulle han lägga dem? till slut lade han dem i färgat glasbehållaren. han förstod inte varför han blev så bekymrad över detta. silversakerna som gjordes när föddes var ju lätt. de lade han till metallåtervinning. men hur utplånar man ett snart 57 årigt liv? fan inte så lätt. två A4 pärmar med utskrivna dikter/noveller han aldrig publicerat var desto lättare. de åkte ner i pappersåtervinningen. men stålet i pärmarna då? äsch de fick åka med. bilen och hur han skulle avsluta det hela - var planerat redan vid 21-års ålder. 200 knyck rätt in en bergvägg skulle nog fungera. men bälte eller inte? tänk om han utan bälte flög ur bilen? en besynnerligt öde? kanske bäst med bälte iaf. ljudet av den exploderade krockkudden - det sista ljudet han skulle höra i detta liv. gott så - den skulle nog smälla utav bara helvete.

Bruno K. Öijer raljerar över människor som talar att avsluta sina liv. men har han gått i mina eller andras skor? inte vad jag vet. jag har alltid hatat min skugga...ett besynnerligt uttryck jag vet - men det är så jag känner det. kan inte förklara det med ord. men kanske någon förstår. så för att sammanfatta: vad har jag tillfört denna värld - inget annat än bekymmer. min mor ligger i sin dödsbädd - och av artighet/höviskhet avvaktar jag. en fin Gibson SG elgitarr allt som sparas. den som skall få den är redan underrättad. han blev ledsen först - men förstod sedan. imorse vaknade jag med obeskrivliga smärtor och ruttnande lungor. varför fortsätta - det tar 2 timmar varje morgon att vänja sig. Jesus har jag förlåtigt - även hans far "Hen". så det blir ett lugnt möte. om man nu tror på sådant. vilket jag inte gör. min far var död i tio minuter - allt var bara svart. som om han aldrig funnits. precis så har jag upplevt det igenom mina epilepsianfall. helt plötsligt finns man inte mer - timmar passerar och man gör saker som man absolut inte har en aning om. ett litet biologiskt misstag - det var allt jag var/är. och jag tycker det räcker nu. är mätt på detta liv. so long dear friends. fast jag känner mig själv - så jag fegar väl ur. men kanske jag kan lura en veterinär  - Wow wow ???? (på min säng en liten lapp "bränn denna kropp - häll sedan ner askan i närmaste avloppsbrunn. ensamhet/sjukdom nu utplånad".