Ilskan skrumpnar huden nedåt hans halsådror skrumpnar över hans opererade hjärta hans sura snåla prestigekåta röst.
Du svek mig säger han som om han vore min käraste.
Han är min gallerist.

Häpen håller jag hans mening "du svek mig" i handen.
Telefonen känns som en blygrå gubbjävel.
Beroendeställningen som konstnär till en gallerist är obeveklig.
Du svek mig när du ville byta datum för utställning säger han med tung röst.
Ömkligt gnäller han om hur jobbigt det kändes.
Låter hans tröghet som förväntar sig att jag ska börja ursäkta mig rinna ut
rinna tillbaka i gubbjäveln menar telefonen menar gubbjäveln som tror vi har en intim relation istället för en proffesionell.

Säger okej då sätter vi punkt här..
Han blir tyst väntar på att jag ska ångra mig
väntar på att jag be om förlåtelse.
Besviket drar han ut på samtalet.
Ska jag inte försöka smeka hans självkänsla med några inställsamma ord.
Jag hittar inga.