Vi måste hitta helheten och sluta sjunga om hur skörheten beror på ensamheten. Att bli stämplad som något talangfullt som förminskar stordåd när vi står öga mot öga men rygg mot rygg. Du minns nog allt precis som jag, det exakta ögonblicket när vi slutade bry oss, hand i hand vid Mälaren och det som idag är tårarnas strand. Det regnar inombords idag för du slog mig medvetslös när tanken på dig gjorde mig tvärtom från samvetslös. För jag tänker ju på dig säkert en gång om dan hela året om, men saknar dig endast i April.
Så om jag påstår symptomen håller mig borta från sjukdomen så stampar jag samma mark som för 4 år sen. Jag är primära faktorn i hypotesen om att aldrig vara hel igen, som det brända pappers hörnen som sakta men säkert tuggar sig igenom min älskade ensamma konung.
Det finns inget annat än total likgiltighet, att sväva runt i dess tomrum och aldrig behöva, behöva, behöva...
Känslan när man helt plötsligt inte känner något.