Malmtågens tunga rytm rullar förbi.
Man stirrar i inget, med tom fantasi.
Du drömmer, men bilden är tung och grumlig.
Dagen är giftig, och du försumlig.

Så knackas sex slag, på trädörren din.
Det är Ångest, som åter träder sig in.
Han bär inga nycklar, då inga krävs.
Hjärtat som rusar, känn luften som kvävs.

Vrider tanken, till lättsamma toner.
Målar så storslagna, vackra visioner.
Men Ångest får aldrig, aldrig problem.
Vrider så lätt en svag, utsatt bohem.

Malmtågen i fjärran, du lever än.
Slutet hålls borta, så ännu igen.
Men tiden maler, du kan inget göra.
Allt ska den beröra, och så förstöra.