Jag seglar dem sju haven med ett ankare runt midjan. Men drunknar i det åttonde när jag kapsejsar i dina ögon. Jag bygger sandslott på botten och kallar det mitt Taj Mahal, ännu ett underverk som gör under för ditt hjärtas värk.
Sen kanske jag kan slå bo i ditt hemsökta hem och bli dess permanenta golvknackare eller ordknarkare. Jag finner ord i feta kvinnors nakenhet, som tavlor från barndom. Som bilder av gråa moln hängandes från öronen, för lång för att uppleva vädret men känner dess närvaro. Så kan jag addera våra frånvarande glädje tårar och ändå inse att ån fortfarande är lika uttorkad. För det regnar mer sorg om dagarna nu, men våran kapacitet till absorbering är fenomenal när vi är så orimligt heta. Huvudet lider av biblioteks tystnad nu så ingen vill veta om din mage svälter, för vi svälter alla i dekadensen dvala. Jag är fortfarande en bråkdel av din miljon men det gör mig till så mycket mer i ögonen på kvinnorna som inte har något alls.