Han stack iväg så fort han kunde
den nya displayen på styret,
totalhjälmens passform perfekt.
Flimmer och brus i början, som spindelvävar i luft
girlander av glädje,
Utanför SE-banken en pysande rök från räntehöjningar,
vassa repliker, avundsjukt beröm
som alltid men nu fullt synligt.
Han trampade på.
Målet än en gång Väderöarna.

Rösters fladdrande vindar
slingor av pianomusik intråcklade i radiovågor
fördisade luften, men ofta vackert,
midsommarvackert.

Lugnare ute på E 6-an.
En och annan grälsjuk bil.
”Trängselskatten! Förbannade påfund. Om …”
Han kopplade ur hjälmen.
Så tråkigt allting blev
bara grönska, vanlig himmel, asfalt.
Han tog tid på sig
en kopp kaffe vid Ödsmålsbron
smultron vid vägkanten norr om Udevalla.
Trafiken måttlig, han längtade till
bohusgraniten att stryka händerna mot och till hennes kropp kropp,
ville än en gång höra hennes ja på plats,
i rummet de hyrde i våras.
Ja, hade hon sagt. Ja! Ja!

Han trampade på.
Hamburgsund äntligen!
Kopplade in hjälmen
rattade in pensionatet,
ville fråga om båt och avgångstid
men hjälmen gav annat besked:
”Han ringer nog snart. Säg honom att det är ingen idé.
Hon har redan städat
tömt allt som fanns i rummet. Vädrat!
Och stuckit.
Säg att han kan ringa henne.
Numret är 031-46…”

Kajen krackelerade
småbåtarna sjönk
brandlarmet gick och
havet vände utåt
en stor våg tog det med sig
dränkte det vid horisonten …