Du var en gång i tiden en sådan där trestegsraket. Ofta nog i farten vad du än tog dig för. Äventyret lockade dig ut på vägarna och att våldgästa såväl redan högljudda fester som tysta begravningar. Ingen visste någonsin riktigt var de hade dig eller vem du var. Du var en vän till en bekant eller hade bara gått vilse på din väg till väl ingenstans just. Plötsligt hände ingenting. Det saknades något eller någon och du passade in i vart möjligt tomrum.

Men nu har du gift dig och skaffat barn, du är vän med allt och alla samt har ett väl betalt arbete. Borta är den där ständiga partypinglan som passade in överallt och ingenstans. Du har prånglat dig in i andras liv för att stanna. Samtidigt springer du duktigt på i ekorrhjulet och ser ut att tycka om det. Som visste du precis var att vara och vad att göra. Familjen, arbetet och vännerna ger dig inte en död sekund.

Samtidigt som du lever det där livet kan du ibland se dig om över axeln och tycka dig se dig själv stå på andra sidan tröskeln. På andra sidan om en mur av glas. Det är som om det var igår och ändå en som evighet sedan. Du minns inte längre riktigt hur den gick till. Den där övergången mellan nu och då. Men en dag måste du helt enkelt ha vaknat upp och förstått att något förändrats. Att du gått med på att vara och bli snäll. Mot verkligheten och för dig själv.