Det är så konstigt men så befriande i all sin galenskap.

Jag vet att man kan sakna en ovana

men kunde aldrig tro det gällde den här.

Det känns som att det var så längesen.

Och som jag har saknat det, hur det nu är möjligt.

Som att jag avskytt den på alla sätt och vis men att jag

vande mig vid att ha den där.

Att den lämnade ett tomrum efter sig

där jag redan har ett stort tomrum.

Vande mig så pass mycket att det blev mer tomt utan den.

Som att jag bara väntat på den och längtat, utan att veta om det.

På så många sätt vill jag

inget hellre än att den känslan försvinner.

Men på vissa sätt vill jag hålla hårt i den.

Omfamna den och hälsa den Välkommen,

för att sedan be den fara åt helvete.

Bara hoppas på att inte sakna den.

Och hoppas på att jag kan gå vidare utan den.

För jag vet hur mycket den skadar mig,

hur pass mycket den skadar mig och de som vill mig väl.

Jag vill kunna hålla tillbaka alla impulser

att faktiskt ta den till mig och nyttja den.

På så många sätt har den hjälpt mig.

Den har faktiskt räddat mitt liv många gånger om.

Den är min största fiende.

Den är min bästa vän!

Den är allt jag vill ha just nu och allt jag inte behöver.

Eller kanske den enda jag behöver.

Den är alla känslor.

På gott och ont, svart på vitt.

Den räddar mig även om den skulle kunna döda mig.

Den kommer och den går.

Och jag vill krama ihjäl den!

Ambivalensen tar långsamt över.

Skapar en starkare ångest än på länge

som drar mig allt längre ner.

En destruktivitet närmar sig.

En destruktivitet som gått förlorad en tid.

Jag visste att den kunde komma tillbaka.

Hela tiden visste jag.

Ändå är jag förvånad över den där lättnaden

som bildas inom mig alltmer.

Jag älskar och hatar den något enormt.