Enligt en sägen så hade en vacker kvinna en gång vandrat likt en ande bland morgonens dimma.
Daggen färgade hennes bara fötter, en outhärdligt vacker skugga levde i hennes närhet. Hon smekte de fuktiga löven och för blott en sekund så såg hon honom.
Ett bitterljuvt leende förstummande morgonens diser och hon dansade vidare i bland daggens välkomnande väta.
En ljuv doft av en bristande söt syren fick henne att tappa andan i ett osynligt ögonblick.
Enligt en sägen så hade en vacker kvinna en gång upplevt en sann lycka som bevarats i våra sinnen, i all tid.