Få saker är värre, än när tiden går framåt utan att du själv är där.
När du lever ett liv där du inte längre är huvudpersonen.
Där alla dagar smälter samman.
För att de ser precis likadana ut.
Och du glömmer av vilken dag, vilken månad eller till och med vilket år det är.
Just för att du inte vågar tänka på åren som gått.
De som passerat utan att något har hänt.
Ingenting har gått framåt annat än tiden.
Och det du ägnat mest tid åt är just att känna ångest över det.
Klart du är medveten om att du är den enda som kan förändra situationen,
men du kommer att behöva all hjälp du kan få för att situationen ska ändras.

Ingen kan någonsin förstå den vanmakten,
förrän de själva blir uppätna av den.


Få saker är värre än den stress som uppstår.
Inte av att ha för mycket att göra under en alltför kort tid.
Utan snarare för att du har för mycket tid då ingenting sker.
Varken något speciellt bra eller speciellt dåligt.
Eventuellt något bra som gått förlorat.
Kanske något dåligt som gör för ont för dig att ens vidröra.
Det kan utåt sett se ut som att du ingenting gör.
Klart att folk dömer dig för att du är patetisk.
Men du har redan tappat förmågan att kunna göra något själv.
Du vet att det enda du ska göra imorgon, är ungefär detsamma som idag.
Utan en aning om vad du sysselsatte dig med igår.
Och tiden, den går så långsamt. Så otroligt långsamt.

Ingen kan förstå den vanmakten,
förrän de själva slukas hela av den.