Det brister.
Desillusionerad är ordet och jag; den motsägelsefulla, haltande förklaringen.
Eller om det är tvärtom.
Ja, du ser.
Knoppar må brista, men tillskillnad ifrån mig så blommar de sen ut i all sin prakt framför dina ögon.
[Vilka som vanligt inte ser mer än vad de ser, aldrig skulle de heller förstå någonting annat.]
Det gör inte jag och min krackelerade dags samlade dränkta ögonblick när de drypande av allt jag inte vill komma i håg, tillsammans med dagen, vänder tillbaka till evigheten.
På sin höjd stänker det lätt emot ditt fönsterbleck, men din ögonfägnad hittar du aldrig där, aldrig här.
Den din hallonsöta kuliss levereras ändå i sinom tid till dig, i plastförpackning, och med ett bäst före datum som du aldrig hinner se, -men hey det man inte vet..., så dont you worry.
Att brista, men sen blomma ut i skuggan av den undanskuffade vintern, gör förmodligen mindre ont,
än att; bara brista, -för visst var det väll resan som var mödan värd Boye?
Det gör inte ont att ha vissnat.
Men resan dit är allt som vårens tvekande knoppar aldrig kommer kunna höra viskas svagt i någon vind,
susa igenom en lövhög, leka sig in i en vårväckt myrstack eller surra förbi med ett bi på rosen jakt.
Det är allt som bara jag vet.
Så hey -resan?
Jag har tappat min biljett förlängesedan,
vad är då värt någonting?
You tell me.