Jag vaknar upp svettig på en brits. St:Göran skriker med fulla lungor. Salen sväljer oupphörligt nya offer. Man vankar av och an. Sjukskötare som kollar till en. Man väntar, röker, sover, skiter. Allt är upp och ner. Den ena dåren avlöser den andre. Ruset börjar avta. Jag blåste precis 0.7. "Du måste blåsa noll innan vi kan släppa dig" den gode doktorns rekommendation. Det går långsamt. Man sträcker sig efter tiden som pinar, förgiftar själen i dessa av anden glömda rum. Det hela förefaller mycket likt en otäck dröm. Ingenting tycks förvåna mig i denna sfär av förfall. Jag lutar mig tillbaka och låter sömnen göra resten av jobbet.