"Du ska inte ha någonting, va?".
Förflugna ord i tomrummet mellan oss.
"Jo, jag tar en kopp te."
Vi hade inte mötts på riktigt under lång tid nu.
"Du har någonting i håret.".
Jag sträcker mig fram för att överbrygga avståndet.
"Fick du bort det?".
Min hand smeker längsmed ditt huvud.
"Jag försöker en gång till, sitt still.".
Och du sitter still och mina fingrar sveper genom ditt hår, upptäcker och putsar bort.
"Vad har vi för oss ikväll då?".
Din blick frågande, tankspridd i min, som om "ingenting" är det givna svaret.
"Vi kan väl bara hänga.".
Tevattenkokaren slår av och jag häller det kokande vattnet i din kopp.
"Har du bara Earl Grey?".
Du letar frenetiskt i tepåselådan , men så saktar dina fingrar ned, och finner mina.
"Det får bli den sorten, jag har inget annat...", säger jag, mest för att inte uppslukas av dina fingrars grepp.
"Varför blir det alltid så här?".
Du för min hand mot din bröstkorg, men jag har aldrig känt ditt hjärta slå, du säger alltid att mitt dunkar så.
"Blir hur då?".
Jag låter modfälld på rösten, ser dig lyfta koppen till läpparna, dricka, men så skiner du upp och ler varmt: "Att vi alltid återvänder till varandra, när alla andra glider isär, att vi alltid återvänder till varandra, när alla andra tappar greppet om varandra?".
Överraskad ser jag dig ställa ifrån dig tekoppen på vårt runda, vita bord, och dras med i din varma omfamning, du är allt för mig.