Ord, handling, retorik och verklighet är små vackra sirliga svarta typer på min annars vita skärm idag.

Förr var det bläck – idag är det…”typ”…pixlar.

Men det är fascinerande.
Ord och meningsbyggnader.
Lika stabila som korthus.
Lika flyktiga som vinden.
Lika intetsägande som motsägelsefulla.
I en värld fulla av ord.

Höger och vänster – kommunister och fascister.
Också detta – bara ord – inte mera.
Och ändå alla dessa känslor vi har inför ord.

Därför att orden i sig är artefakter.
Något vi själva tillskriver mening och innehåll.
När då inte någon annan gör det för oss, det vill säga.

Nåja.
Idag tänkte jag på ord såsom vänster och kommunister och klasskamp och arbetarklassens förkämpar.
Ni vet, sådana där fina ord, utan större mening idag.

För i alla samtal…förlåt…interaktioner…jag haft med de så kallade arbetarklassens försvarare inser jag mer och mer ironin.

De har inte ett skit med arbetarklassen att göra.
Stundtals knappt ”tåkontakt” med jorden.

Några ord förestavades då sakta i mitt inre.
Intellektuella rödvinsvänsterkulturfacister.

Som diskuterar och dissekerar allt mellan himmel och jord. Bara det innefattar krångliga ord. Klasskamp. För folk som inte ens vet vilken klass de själva tillhör och/eller företräder.

För känner du igen namn såsom: Dostoevskij, Marx eller för den delen Huberman eller Zinn?
Ja, då är du faktiskt i en klass för sig.
Har du läst deras verk?
Ja, också detta säger något om dig.
Och statistiskt min vän – så tillhör du inte arbetsklassen.

Då tillhör du redan där en priviligerad skara – med antagligen rika föräldrar som stöttat dig gentemot högre utbildning.

Eller så är du ett maskrosbarn måhända?
Som kämpat dig genom betongen och nu genom tegelstenstunga verk som ska föra dig ut i klassresans vimlande färd?
Glöm då inte ditt ursprung – och förakta inte de som inte orkade eller ville.

Proletariat?

Ord som jag heller aldrig hört i dagens arbetarkvarter.

Faktum är att böcker, rödvin och klassisk musik i kombination med ändlösa diskussioner angående klasser och deras tillhörighet i samhället sällan förekommer fredagskväll i dagens så kallade arbetarbostäder.

Det är chips, öl, lådvin (för den som så önskar) och snaps. Det är att ibland lyfta plånboken mot högre höjder och köpa whisky på systemet istället för tysklandsimporterad Statesman.
Det är andlösa diskussioner angående vem som egentligen lirade bäst fotboll under historiens lopp. Det är heta debatter om vem som låg med vem och på vilken fest och varför.
Det är ondgörande om hur dyr bensinen blivit och varför vi har så hög skatt på sådant som förgyller vardagslivets höjdpunkter som bäst.

Det är ofta ord som först verkar tanklösa och taktlösa – men som innehåller allt annat.
Ty med orden – och bland vännerna – prövar man sina tankar med varandra – i samtal.
Utan rädsla för att bli dömd på förhand – medan processen pågår.
Därför kan du mycket väl höra ord som PK-Sverige bokstavligt skulle ”se rött” om de hörde.
Därför att det är utbyte av erfarenheter och känslor. Inga avhandlingar som avhandlas.

Kultureliten är de ganska glatt okunniga om.
Dess kulturfacister med sina censurpennor skiter de blankt i.

Och vänstern skulle de aldrig i livet rösta på.

Istället står valet mellan SD och SD.
Social Demokraterna eller Sverige Demokraterna.
Det förstnämnda av hävd och tradition.
Då både föräldrar och farföräldrar tidigare gjort det.
Eller det sistnämnda i en naiv föreställning om att detta kanske på sikt ska förhindra fler konflikter i den gemensamma tvättstugan eller sandlådan.

- Di måste ju fatta, att man inte kan köra blöjor i tvättmaskinen.
- Har satt te dom, men di lyssnar ju fan inte.
- Och ni har di visst släktkalas i sannlåddan.
- Jaja, men skit i de nu. Nu är de freda. Kann du skicka negerbollen till kaffet?

Glatt ovetandes om att Kommunisten – arbetarklassens försvarare numro 1 gått och blivit fascistoid i sin strävan att måla röda bockar i marginalen på allt som inte tycks se politiskt korrekt ut – och som skulle tugga fradga av indignation om vederbörande hörde ovanstående konversation…förlåt…jag menar samtal.