Livet är svårt, det vet de flesta
Livet är hårt och det gör ont
att färdas på dess rand, att stundom bli sårad
att ta emot de bryska slagen
och att bli sorgsen ibland

Och det är kanske mer än vad man klarar
Det är kanske mer än vad man kan
När det som är gott inte längre varar
och när man har slutat att prata med varann.
Ja, det kan vara knepigt,
det går inte att förneka,
när allt är pest och pina
och när solen inte vill skina.
När det enda som väntar är arbete och slit,
då känns faktiskt det mesta som skit.
Och det är jobbigt, det vill jag lova,
när man bara orkar sova, sova och sova,
när man har tappat tron på sig själv, på världen och på andra,
på ens drömmar som en gång var så kära,
och på vägen man så gärna ville vandra.

Vad gör man då? Vad tar man sig till?
när allting annat är rörligt,
och man själv bara står still?
Jo, oftast skyller man på någon annan, för de där rynkorna i pannan.
När man egentligen bara borde sluta. Sluta mobba så förbannat!
Vara snällare mot sig själv och sin nästa
och börja tänka på något annat.
På att bryta sig loss, krossa skalet och ömsa skinn,
stöta ut ett segerskrik som bottnar i smärta.
På att övervinna sig själv, väta ansiktet och knyta skorna,
att ta till sig mod och blotta sitt hjärta.
Att göra plats för en förväntan, där något nytt kan vinna.
Att börja följa en längtan som aldrig var tänkt att försvinna.