Jag kan inte säga att jag gillar listor
Men jag kan säga att jag behöver listor
Ibland funderar jag om det är så att listorna i hemlighet hånar mig
De ligger där och väntar
Liksom flinar i smyg när jag haft för höga förhoppningar på mig själv
Igen
Listor är dåliga på det sättet
Eller om de är bra på det sättet
Jag har inte bestämt mig än
Listor känner mig
Vi har levt nästan ett liv tillsammans
Listorna och jag
De vet när jag har för höga tankar om mig själv
Ibland skriver jag listor extra slarvigt
Ni måste förstå, innan jag berättar vidare
Jag och min handstil har stått ut med mycket i livet
Och mycket skämt från andra på min handstils bekostnad
Men det är inte min handstils fel att den är slarvig
Det är bara att jag har så hemskt bråttom att hinna med
Vi har liksom växt upp ihop, min handstil och jag.
Min handstil, mina listor och jag.
Det är inte det att jag inte kan skriva prydligt, det är bara det att det är min handstil och jag.
Vi har hållt ihop, vi har utvecklats ihop.
Vi hör ihop. Jag vill inte vara någon annan
Och jag vill inte ha någon annans handstil.
Så det är inte det att jag inte kan skriva prydligt.
Jag blir bara lite tom när jag gör det.
Så ibland.
Ibland skriver jag listor lite extra slarvligt.
Inte för att det är något slarvligt med listor.
Eller att jag inte är omsorgsfull med mina listor.
Det är för att ibland vill jag ha att min handstil bara ska vara för mig.
Att listorna bara är för mig.

Det är för att listorna, min handstil och jag.
Och ibland tycker jag inte om att det ska vara fler.
Fast jag kan inte säga att jag tycker om listor
Det är det att jag behöver listor.