|
Ur den evinnerliga sviten Dikter till C
sköldmön hörde mig som tystnaden
Jag har gått mot natten. Jag gick mot den igår också.
Mött det försiktiga i kylan. Det som hör September till.
Det som värker så sakteliga in i märgen och det eviga,
vemodet.
Det har krupit in något långsamt över oss. Det, har ingenting med hösten att göra. Eller, har det?
nävern på björken har börjat klä av sig sitt hull och
samvete, som att symbios inte fungerar i längden och hörde du, som jag,
hur stjärnorna föll ned i Mjörn - det diskuterades så sakteliga om delad vårdnad,
för inte var du eller jag ensamma om att önska
drömde vi månen så nära, här
jag matade bergen: sked för sked, lava och inlandsis
i blå kulörer, röd mossa och vitögda blomster
när strömmarna ökade sitt
kom du ihåg, kommer du ihåg
elden som vi alltid pratat om att hålla vid liv
en sista andning för det oskyldiga
ett manifest, ett intro och sanning
andra krig och
andra världskriget,
fan, sliter mitt bröst över det bristande modet
och historielösa historier
folk matar sina avkommor med
föll bomberna lika kraftigt som min klänning
över tiljorna
när jag aldrig kom till dig, honom, men alla andra
och jag flög genom poesi
genom röda trådar och önskade inget annat
än klackar, höga höjder och broar att drunkna inunder
det har med helt andra krig att göra
som uppror och distanser
kommer jag att minnas strupgreppet,
den första hinten av boyes ord
och ediths polaroider, den tidens instagram
att teckna, tona med ord
i en begagnad gul diktsamling, nästan inbunden
och mammas handstil, grattis min dotter på tioårsdagen
jag förlorade mig
där, mellan raderna och kände mig rik och välkommen för första gången
och när min syster fick höra den tioåriga stämman
som deklarerade om värmland, en slags permission från asfalten och betongen
så främlingsbenäget när man är född intill vidder av slätter, åkrar och
landskap inunder vintertäcke
ikväll blir det mörkare
det finns en skymning inte ens mörkret klarar av att möta
men gryningens vidder förlåter allt
det var någon som skrev med stora bokstäver
"jag behöver inga droger, jag är ändå alltid påverkad
och trippar runt på mirakel varje dag"
kanske var det du, borde varit jag
men solrosorna blommar ännu, ringblommorna är lika färgrika
som undulaterna du köper som tröst och elden
lika fåfäng som din, nej, min kåthet
den jag väcker erektionen med, när jag helst av allt
vill försvinna i ett kroniskt närvarande av brus
det har sagts om mig
att jag kommer ihåg det - och allt annat
som följsamt följer strömmen till tjärnen
den där näckrosorna dukar sina visioner
av sol, jag har aldrig slutat drunkna
jag har gått mot natten,
det kommer jag att göra i morgon också
Fri vers
av
Melona
Läst 967 gånger
och
applåderad av 36 personer
Utvald text
Publicerad 2015-09-11 21:34
|
|
Goraxy 89 Orion
"den där näckrosorna dukar sina visioner/ av sol, jag har aldrig slutat drunkna"/ !!!
Här IGEN en Dikt som att stå på en klipphäll 2500 meter upp och titta ner ! Man får hålla i sig för att inte FALLA falla sade Manuel de Falla när han skrev "La Vida Breve"
-
https://youtu.be/1dokFTFV2_c
2017-06-13
|
|
|
ej medlem längre
Och så finns det alla de
som vill korrigera!
Jag undrar när du blir
publicerad?
2015-09-19
|
|
|
Yrre
vilken text detta är, tycker om den!
2015-09-17
|
|
|
ej medlem längre
personligen hade jag valt att skriva så här:
" sig sitt hull, sitt
samvete,"
och skippat och:et , det blir nämligen många fina s så, sig, sitt, sitt, samvete, som, symbios
2015-09-15
|
|
|
Peter Olausson
Oj! Du är en värld byggd av lyrik, av ord om det magiska i september när "nävern på björken har börjat klä av sig sitt hull", en värld med drömmar om "klackar, höga höjder och broar att drunkna inunder". Du har lyckats att fortsätta leva i tioåringens mirakel fast du nog hunnit bli en bra bit äldre än så. Oj! Det är nog min bästa sammanfattning av min läsning!
2015-09-14
|
|
|
ej medlem längre
bruset, näckrosorna och det ständiga ofyllbara begäret efter något annat
2015-09-13
|
|
|
petter rost
Förlåt, men...
"Det har krupit in något långsamt över oss. Det, har ingenting med hösten att göra.
Eller, har det?"
Läs dessa - också dessa! – rader långsamt, med luft mellan varje ord. Andas, och läs, långsamt. Glöm då inte kommatecknet efter 'Det' i första raden. Bara ett tips...
2015-09-12
|
|
|
petter rost
Hur ska jag kunna formulera nån kritik, konstruktiv kritik, på detta när jag inte kan hålla mej över ytan, bara släppa taget och sjunka, drunkna. Är det jag Läsare eller du Poet som är besatt. Ska jag nämna något särskilt i ditt poem här, måste jag nämna varje ord och rad. Det låter sej inte göras – de står ju redan här!
Jag tror du förstår när jag jag talar om att– drabbas!
2015-09-12
|
|
|
Nästa text
Föregående
Melona
|