Det är nåt han i spegeln vill prata om. Viktigt säger han. Jag går fram och kollar.

- Hej, vad är det som är så viktigt?
- Ja, jag är lite orolig för dig.
- Orolig? Du är inte den oroliga typen precis så det måste vara nåt allvarligt, vad är du orolig för?
- Du är lite "igång" märker jag.
- Igång, du menar mitt skrivande?
- Ja precis, du håller på, kan du inte lugna ner dig lite?
- Va? Du borde vara glad för min skull och du säger att jag ska lugna ner mig istället? Dessutom kan jag inte lugna ner mig. Och det finns ingen anledning till att jag ska lugna ner mig.
- Du ser, du blir upprörd, det är det jag säger, det är inte bra.
- Är det inte bra att jag blir upprörd? Och därför ska jag ta det lugnt med skrivandet? Kom igen!
- Nu är du arg. Du kan inte skriva i affekt, det är vad jag försöker säga men du lyssnar inte heller nu när du är ur balans.
- Och du som är så lugn, nu tycker jag att vi är färdiga för idag.
- Så du tänker inte lyssna på mig?
- Ja, ja, jag erkänner det, du har en poäng, jag ska lugna ner mig.
- Bra, nu känns det bättre.
- Vad bra att du är nöjd nån gång också.