Jag lät åren gå utan att egentligen förstå
Man kan väll säga att det var bäst så
Det började för många år sedan
Fler än du kanske kan förstå

Till en början var de knappt värt att nämna
Ränder som tynade bort utan att lämna sin stämma
Men åren gick på
Och såren blev djupare ändå

Ibland kändes det ganska trivialt
Nästan lite löjligt uppenbart

Men det fanns nätter lite då och då
Som jag inte vill att du ska förstå
För ingen ska behöva förstå
Hur det kan kännas nätter som då

Kramp och en kropp fylld med stenar
Illamående och skakningar kommer strax inpå

När man tillslut lyckas veckla ut sig själv
Krampen tycks kanske släppa lite grann
Du kanske vet när man lyckas kräla en liten bit
Till lådan fylld med stål och slit

Fingrar som skakar händer som darrar
strävande fram krälande fram

Du vet säkert hur det ser ut
När världen är suddig och helt utan ljus
Men nått märkligt händer när du hittar det tillslut
Allt blir så stilla och uppenbart stjärnklart

Världen har nu slutat snurra
Mina händer är inte längre lika tunga

Med bestämda drag utan några skak
Öppnades mina armar
var det inte helt självklart?

Ett blev lätt till två, två kunde lätt bli fler
Krälande maskar kryper upp och ned

Det flesta gånger gick ju allt bra
Jag sitter ju trots allt kvar

Det fanns nätter dock
Som jag önskar jag kunde glömma bort
När jag inte kunde sluta
Och blodet aldrig tycktes sluta spruta

Har du någonsin vaknat och suttit fast?

Jag minns dagarna efter som en dimma
Likblek och kall
Pulserande och skärande
Rör dig inte för fort
Akta dig för kontakt
Det spricker lätt
Stela kläder och bruna fläckar

I mina tankar fanns det inte mycket kvar
Jag hade tappat alla mina försvar

Jag har stått på bergets kant
Dansat med blodets kamp
Skrivit mina sista ords skatt

Jag stod inför två val
Jag valde att stanna kvar
Ärren är inte längre röda
Och humöret vill inte längre döda

Jag var fortfarande inte mig själv
Jag tror ni kanske minns hur jag va
Ett på tok för trasig skal

Jag valde ett kanske ganska dåligt beslut
Men jag såg faktiskt inget substitut
Jag försvann in i en dimma
Bosatte mig där inne
Utan mitt minne

Åren kanske gick på Jag blev äldre än jag trodde då
Men tiden tycktes stå stilla
Jag gjorde mig inte längre illa

Det fanns inte så mycket som spelade roll
Livet fick gå sin egna gång
Jag slapp streta och slå
Jag slapp krypa och inte förstå

Men allt når sitt slut
Jag slungades helt plötsligt ut

Jag mötte en vägg
Väggen vann och jag fick smaka damm

Världen tycktes inte längre hålla sin form
Runt omkring mig dånade demoner
Inuti mig blåste det en storm

Jag var rädd för att stanna där inne
Förlora hela mitt sinne

Jag sökte hjälp men fick klara mig själv
Jag fick Kasta bort mig själv
Bygga upp mig själv
Försöka gå vidare

För varje dag som går blir jag starkare ändå
Med hjälp av mitt minne jag önskade skulle försvinna
Tycks jag bli mig själv mer och mer för varje timme

Resan är långt från klar
Men jag stannar där för idag