Hon hör fotsteg i trappan

Fast huset är tomt på besökare

och har varit det i snart ett decennium

Hon mumlar svagt:

~Jag har väntat på dig hela dagen..

Hon kan fortfarande känna

värmen stiga i hjärtat

När hon tänker på ditt sista brev

och minns dina vackra rader

Hon mumlar igen tyst för sig själv:

~Du skrev att jag var rosornas ros

och den vackraste blomma

du någonsin skådat...

Vad var det som hände?

Inom sig ser hon också

de flammande skyarna

som rodnade i kapp

med hennes kinder

Den där gången du sa...

Att du älskade henne

så hett, så innerligt

och över allt annat på jorden

Skuggorna från åren

och alla dagarna

Lever fortfarande kvar 

Vad hon känner

men inte vet

Är att du också saknar

och längtar...

Så nära

med henne

så långt borta