Två långa dagar sen vi pratade sist. Det är en evighet för oss.
För mig.
Allt är tyst.
Jag inser det jag inte vill. Att ingenting längre är vad det varit.
Det rinner ut i sanden.
Jag har känt det hängandes i luften, men inte velat tro det.
Avståndet som ökar.
Den påtvingade konversationen.
Ett tappert försök.
Ibland helt utan svar.

För mig betyder du allt och lite till. Det är inte jag som ger upp.
Det är du.
Du fyllde mitt tomrum, min ensamhet. Du lyfte mig som ingen annan gjort.
Ta det inte som en komplimang. Det är du inte värd.
Aldrig har jag känt mig så tom som nu.
Allt är tyst.
Tomheten är det enda som fyller mig.
Det gör ont.

Mitt hjärta värker och mina tankar kan inte sluta vandra.
Till dig.
Det trodde jag inte då. Att jag skulle behöva dig så mycket.
Men nu är vi här. Och jag saknar dig.
Bara dig.