Den  självsäkre  förhoppningsfulle  författaren
kom  inte ihåg att han tänkte  den Nobelprisin-
stiftande  tanken, men  han  minns  den  som i
ett svunnet rus, när  han  under  en mediteran-
de afton  under en takås i Paris i en berusning-
ens natt skådat alltet och intets  ljus i det mest  
klara  sken, som morgonen efter endast visade
sig vara ett bländsken.
Det var kärlekens natt när alla tvivel upplöstes
i ett oemotsägligt svar.
                                        *