~*~

Gud se till mig som liten är
när jag krigets tunga fasor bär
skulle jag väl då vara ett ondskans
barn…

när DE bombat sönder mitt
nätverk mitt mjuka garn

min far min mor min bror
jaa… allt som var Livets trygghet
o salt

De driver oss ut i öknen
bort ifrån vårt eget land
allt vi ser är sand emot
horisontens avlägsna rand

Mot gruset droppar tår på tår
ifrån mitt hjärtas blödande sår
mina släpande oändliga spår

Jag faller på knä till Jorden o kysser dem
mina pärlor från Livets brokiga förband
att glänsa o glittra i öknens sand
o hoppas att i dem något skall slå rot

ett mandelträd en kastanj
eller en bok
så att jag hittar hem igen
till min hastigt avbrutna lek
när jag blir stor o klok

ETT vet jag redan som känslig
nyponknopp o outslaget rö
ALDRIG MERA KRIG
jag har redan sett alltför många dö

Minns när jag satt där
i skyddsrummets helvetiska brand
med en blåklocka i min skälvande hand

Missiler o granater sjöngo o tjöt
slet sönder armeringsjärn o grusade betong
rev sandsäckar itu o röt sin undergångssång

Jag ville ge blomman till min far
men när röken o dammet stillnat till ro
fanns han ej längre kvar i vår puppa
i vårt sargade bo

Han finns nu någonstans i det luftiga blå
om jag ställer mig på tå så kan han nog
min blåklocka nå…

Likadant med min bror…
den bästa vännen som på Jorden fanns
kvar av honom finns bara hans blodiga skor…

Nu är han en liten rödhake en blodsdroppe
ryttlande någonstans i Evighetens kadans
i Guds oändliga blomsterfamn han bor
Han drillar en serenad som gör mig glad
som är bara min o hans

Mor är en Ljusängel ovan skogens gröna bryn
hon vinkar med ömsint värme o kärlek
ifrån stjärnorna i skyn

Lämnar mausoleets ruiner vid hemmets
rykande sotiga härd
bärande på min lilla ljusbruna kattunge
den enda levande kvar från min familj
vår värld

Går rätt ut i öknen mot en vän en okänd
famn
söker en annans trygghet som kan viska
ömt mitt namn
  

           *

Ser en stjärnfallsönskan långt borta
på himlen ifrån fjärran Nord
kanske är det en hägring
en skugga en chimär
av min nya Jord

men det kan också vara någon
som kan älska mig o hålla mig kär
bära mig på armar över ångesten
svärtan o sorgen som bor här

i tomheten utan land
vid ömhetens böljande
gäckande strand

Ohhh... min nye vän
kom tag
nu min
lilla
hand
    .
    .
    .

 ~*~

© Bo Himmelsbåge