Till herr Värk och fru Trötthet, mina ständiga följeslagare.

Ni dök upp någon gång strax före tonåren. Trodde att vi bara råkades på av en tillfällighet och att bekantskapen skulle bli kort. Men så blev det inte.

Helst skulle jag bara vilja kasta ut er ur mitt liv, men det funkar inte riktigt så. Jag har prövat att förtränga er. Men då går ni bara undan ett tag, samlar krafter, och kastar er över mig igen med än värre kraft.

Jag försöker istället lära mig leva med er och har väl uppnått någon slags vapenvila, eller snarare terrorbalans i vårt förhållande till varandra.

De dagar ni är för starka och snabba kapitulerar jag tillfälligt och slutar kämpa emot. Men jag erkänner mig aldrig besegrad. Värktabletter, vila och mindre krav blir mina bundsförvanter. När jag har samlat krafter ett tag så är jag med i leken igen och springer ifrån er.

Så länge ni inte kommer ifatt mig så får ni hållas där i bakgrunden. Jag är medveten om att ni är där, redo att kasta er över mig. Men jag försöker att inte bli distraherad, och jag har bestämt mig för att ni inte ska få förstöra mitt liv.

Så herr Värk och fru Trötthet, ta inte ut någon seger i förskott. Jag vet att jag förmodligen aldrig kommer vinna över er, men det är inte heller längre mitt mål. Mitt mål är istället att aldrig förlora.