I samband med den stora Nobelfesten, har H Karsson valt att avslöja en tidigare mycket väl bevarad hemlighet för LP:s läsare.

Efter att långt och strävsamt liv, vilket gjort honom krokig som en spiskrok i ryggen, och efter ett totalt misslyckat äktenskap som han nu lyckligtvis befriats från tack vare att hennes bortgång, kunde han nu äntligen andas ut och börja ägna sig lite åt sig själv. Av en ren slump hade han lyckats få en plats på ett äldreboende i Lysekil, och det var nu äntligen dags att få njuta sitt otium.

Hur han råkat hamna i äktenskapet, kunde han inte svara på. Men sannolikt hade Amor haft sitt finger med i spelet och skjutit en pil i honom när han minst anat det. Det sägs ju att kärleken gör en blind, och för Herbert Karssons del måste det ha varit just vad som hänt. I sitt kärleksrus hade hans sinnesförvirring varit total, och han hade gått som på moln. Dock kom giftermålet ganska snart att ge honom synen åter. Men ack, nu var det försent. Tåget hade gått, och hennes vägran att gå med på skilsmässa, gjorde att han kom att få uppleva nära fyrtio år av själsligt lidande. År som han betraktade som helt bortkastade. Men gjort var gjort och inget att ödsla mer tid på. Nu var han var fri. Tanten hade äntligen valt att lämna honom genom att avlida, och ingen var gladare än Herbert Karsson. För honom var detta den enda hyggliga handling hon gjort honom under hela hennes liv.

Där fanns dock ytterligare en positiv sak i den bisarra historien. Äktenskapet hade slutat barnlöst, vilket betydde att han nu kunde göra precis som han önskade.

Begravningen hade varit enkel. I kyrkan hade det endast varit han själv och fem ytterligare personer. En kusin till henne och fyra hemlösa som tagit sin tillflykt till kyrkan för att värma sig. Han hade bett prästen att hålla en kort predikan, vilket också denne tagit ad notam, och därför inte ägnat mer än någon minut för att utföra akten. Själv hade han haft väldigt svårt att inte ropa högt av glädje och hade vid flera tillfällen varit tvungen att bita sig i läppen för att kunna låta bli.

Nu var han alltså fri. Fri, men trött på livet i storstaden. Trött på jäktet och stressen, och därför tänkte han äntligen sätta sin sedan länge närda dröm i verket. Att flytta åter till hemtrakterna. Till Bohuslän, och efter att ha hittat en annons i Svenska Dagbladet, hade han slagit till. Han hade köpt sig en lägenhet i Lysekil, och lättad till kropp som själ, hade han, efter begravningen, glatt lämnat över pengar, nycklar och ansvaret till sin advokat. Denne skulle få slutföra alla handlingar rörande lägenheten, och med ett leende på läpparna hade han satt sig på tåget mot väster.  

Från den första dagen hade han trivts i Lysekil. Där existerade inte ordet stress. Allt gick i sin jämna lunk, och ändå blev saker och ting gjorda. Efter endast tre månader i eget boende, fick han plötsligt ett anbud att för en ganska blygsam avgift flytta in på ett hem för äldreboende. Två av de tidigare inneboende hade med endast en dags mellanrum slutat sina dagar, och han blev erbjuden att överta ett av de vakanta rummen. Eftersom han tidigare varit där och hört sig för, tvekade han inte utan slog till direkt.

Vid middagstid var Herbert Karlsson på plats. Han hade endast fått med sig det allra nödvändigaste. Föreståndarinnan hade lovat att vakmästaren skulle hämta resten av hans saker under de följande dagarna. Hon följde honom in i matsalen och anvisade ett bord där det redan satt två äldre män och väntade på maten. Hon presenterade dem för varandra:

– Här har du Johan och Sigurd. Ett par riktiga snusgubbar som ljuger så deras tungor blir svarta. Och här har ni Herbert från Stockholm. Herbert Karlsson. Ljug nu inte honom full med era skrönor.

Herbert försökte anlägga en oskyldig min. Medan han kalfatrade dem, tänkte han: ”Jaså, de där skulle alltså vara ett par skojfriska gubbar, de där. Hm få se om det inte är bäst och ta tjuren vid hornen. Skall förbanne mig försöka smäcka i dom en riktigt tokig historia. Får se om de går på den. Men vad? Tja, det får vi se hur samtalet utvecklar sig.”

– Jaaså du, du kommer från Stockholm, du, sa Sigurd och sträckte fram handen samtidigt som han plirade med ögonen och mätte upp honom med blicken.

– Det stämmer, men ni kan kalla mig för ”Hebbe”, svarade Herbert och skakade hans hand.

– Hebbe? Hebbe? Va fan ä dä för namn? Inte kan ve väl kalle dej för Hebbe?

Det var Johan som oförsynt ställt frågan, och fortsatte:

– Men här har du näven. Välkommen te siste station, sôm ve säger här.

Herbert kunde se näsvingarna på Johan vibrera som på en spårhund i försöken att bilda sig en uppfattning om den nye gästen. Så verkade det som Johan övergav luktmetoden för att övergå till att språkvägen få fram önskad information.

– Hebbe ä väl inget namn? Nej, jä kommer all ô säje Herbert. Just dä, Herbert, eller va säjer du Sigurd?

– Jà, jä tycker också att ve kallar’n Herbert. Hebbe! Nä, dä ä bare nogge domt sôm dôm säjer i Stockholm.

– OK, gör som ni vill, och tack för välkomnandet.

Medan gubbarna satt där och pratade om ditt och datt, märkte Herbert att det var något de undrade över. De cirklade runt omkring, som en katt runt ett hett grötfat, och verkade inte ha mod att fråga. Herbert lät dem hållas. Var det något de ville veta, så måste de också fråga. Och till slut blev nyfikenheten för stor för Johan.

– En kan undra va sôm gjort att du blett sô krogette i ryggen. Har du fördärvat dej?

Det var då Herbert fick idén om hur han skulle dra de bägge gubbarna vid näsan. Och han började direkt med att ljuga ihop en historia. Han pekade på sin krokiga rygg och sa:

– Nej, det beror på mitt arbete. Jag har jobbat som löpare.

– Löpare? Ente fan kan du ha vôrt löpare . . . Har ryggen blevve sô krogette etteråd . . . etter du slutta?

– Nej, nej, jag har varit en speciell sorts löpare förstår ni. En som måste kunna röra ihopkrupen och vara både kvick i benen och hålla tungan rätt i mun. En alldeles speciell sort, som det endast finns ett fåtal av i hela världen. När jag arbetade, var vi bara fjorton stycken auktoriserade i hela Sverige.

– Dä va sôm fanken . . . Kan tänka. Ô autrisera va dôm också

– Ja jamen, det är tvunget, för annars får du inte arbeta.

Det blev en kort stunds tystnad under vilken gubbarna satt och funderade över vad Herbert sagt. Så harklade Sigurd och frågade:

– Törs en fråga va sôm en sôn där löpare gjorde? Va dä ett tongt arbé?

– Njae, det kan man inte säga – men obekvämt. Obekvämt det var det verkligen.

– Jàmen, hô gjorde de?

– Jo det skulle ni nog bra gärna vilja veta. Egentligen borde jag inte avslöja det, för det är liksom lite hemligt förstår ni . . . eller med andra ord, något man inte talar om. Men nåväl, och då måste ni båda lova mig at inte säga något. Inte ett ord till någon annan. Lova det.

De bägge nyfikna gubbarna lovade, och Herbert började berätta.

– Jo, förstår ni. Jag arbetar mest med större engagemang som . . . som . . . ja till exempel Nobelfesten. Brukar ni se på den i TV . . . eller ni kanske inte är intresserade?

Men gubbarna nickade, och Herbert fortsatte.

– Nå har ni aldrig tänkt på en sak?

Sigurd och Johan sneglade frågande på varandra och undrade vad han menade.

– Njae, va då, kom det unisont från båda.

– Har ni aldrig tänkt på att alla gästerna sitter kvar vid sina platser hela tiden? Ingen av dem går ut under hela festmiddagen. Och då sitter de i alla fall där i minst två timmar och käkar och skålar. Nå, vad säger ni? Tror ni de har specialblåsor? Va? Tror ni inte de blir lika uppkörda av luft som os andra? . . . Att de inte skulle behöva släppa sig någon gång under så lång tid?

Gubbarna blev långa som fiollådor i ansiktet, och deras hakor föll ner mot bröstet när problemet gick upp för dem. Men då de inte sa något, fortsatte Herbert oförtrutet:

– Naturligtvis behöver de det. I det avseendet är de faktiskt människor som ni och jag. Just det. Så är det. Ja hm, nåväl, och det är därifrån jag fått min krökta rygg. Men det beror på att vårt yrke har förändrats. Och då inte till det bättre, måste jag tyvärr säga. Nej, det var helt annorlunda förr. Då var urinlöpare ett hedersvärt yrke. Ett yrke som härstammar från femtonhundratalet, om jag minns rätt. . . . som då utfördes det förstå helt öppet, och inte på samma diskreta sätt som idag. Urinlöparens uppgift är att så snabbt som möjligt bistå den gäst som drabbas av akut pissnödighet eller pruttnödighet. Och senast jag var i tjänst var under just Nobelfesten. Och då var vi ändå två man korta. Ja, det var ett jäkla jobb. Det var två som var över på Åland och som missade återresan på grund av dåligt väder.

Herbert gjorde en kort paus för att se om gubbarna hängde med. Och nog verkade det så. Bägge satt med halöppna munnar. Så förhäxade av berättelsen att de inte märkt hur en svag rännil av saliv, sakta hade kommit att söka sig ut ur deras munnar och dra sig ner på respektive hakpartier, där hastigt växande droppar av brunfärgad, snusblandad saliv, avslöjade deras belägenhet.

Herbert log för sig själv och fortsatte:

– Det är nämligen så förstår ni. Var och en av gästerna är försedda med två speciella servetter. En röd och en grön. Och dessa sitter fastnålade på respektive gäst. Röd på vänstra låret, och den viftar de med då de behöver kissa. Och den gröna, som då sitter på andra låret, d. v. s. det högra, som kommer till pass om de behöver släppa sig. Det är som lanternorna på sjön. Babord Bröd, d. v. s. röd, och styrbord grön. När det är lugnt kan det vara ganska behagligt, men när vinerna och alla skålarna gjort sitt, då kan det vara riktigt jäkligt, måste jag nog erkänna.

– Kryber du unner borde ô stôppar ner . . . ner . . . på en gubbe sôm behöver pessa? Ôh, ôh . . . Men vem tar hand ôm fruntimmré?

– Oh vi gör ingen skillnad. Vi är utbildade att ta hand om båda könen. Under bordet framför respektive gäst hänger olika verktyg passande könet och personen, och mitt under borden står det smala plastdunkar ed jämna mellanrum framsatta, så vi har något att tömma pottorna i., och därför råder det endast enkelriktad trafik under borden. Men visst kan det uppstå tveksam . . .

Här avbröts han av Sigurd, som djup intresserad av ämnet, lutade sig framåt och stönade:

– Men lókté. Ä’nte den besvärlé?

– Nej det är inte farligt. Mitt framgör benen på gästerna hänger det en sådana där ”Wunderbaum”, och det gör faktiskt att det runt de personer som pruttar mest, luktar det mint illa. I stället kan man där uppfatta en allt starkare doft av granskog.

Nu ville också Johan visa att han hänge med i svängarna, så han vände sig till Sigurd och sa med en undervisande röst:

– Jo, dä beror på draget förstår du Sigurd. Ju mer dôm fiser, desto starkare drag ô då ger de där wunderbaumane sôm mest dôft ifrå sä.

– Trur du dä?

– Javesst, så ä dä.

Så vände han sig mot Herbert och sa lite tveksamt:

– Men skulle du då knäppe ôpp bóxene eller gylfen på en sôm har vefta mä en rö servett ô sen stôppe ner hans . . . hans . . . ja, i é pessflaska?

– Ånej, så brutalt går det inte till. Vi har små tänger som också hänger där under bordet. Och alla tängerna är nickelfria för att undvika allergiproblem. Det finns ju de som har väldiga besvär med just nickel. Och det är alltså här, nere under borden som vi har vår arbetsplats. Det är så att säga från undersidan som vi servar gästerna. Men det kan, som sagt var, bli mycket stressigt där under bordet, när många behöver hjälp samtidigt. Ett udda yrke, men bra betalt och jäkla eftersökt. Ni skall inte inbilla er att vem som helst kan bli det. Det är hårda prov skall ni veta. Ett sextio meter långt och åttiotvå centimeter högt bord, skall vi kunna avverka i hopkrupen ställning och med en urinflaska för herrar i ena handen, och en likadan gräddsnipa för damer i den andra. Och det under femton sekunder. Vem bland allmänheten klarar av det, tror ni?

Herbert såg på gubbarnas miner hur han steg i aktning, och Sigurd sa lite tillplattad:

– Jaså, ä dä på dä viset, dä går te. Nä dä skulle ve aldri klare. Jä trudde att de feck noggen sorts spruta mä váccin inná de geck på festé.

Middagen bars in och herrarna fick annat att tänka på. Men helt tydligt var att Herbert nu sågs på med respekt av de två kumpanerna. När middagen var avklarad, tog Herbert avsked av sina nya vänner:

– Ni får ursäkta att jag bryter upp, men jag måste in på rummet och se till att saker och ting kommer på plats. Hej med er så länge.

– Hej, hej.

– Hej.

Johan lutade sig mot Sigurd och viskade:

– Dä va sôm fan. No har ve fått en pensionera urinlöpare te matkompis, ô jä sôm ente ens vesste att sôna fanns.

– Nä, dä ä likada’nt här, svarade Sigurd.

Efter middagen, då Herbert ordnade för sig på rummet, kom en stort leende föreståndarinna in och sa:

– Jag varnade nog för fel personer, då jag presenterade dig för Johan och Sigurd. Oj, oj, vänta bara tills de kommer under und med att du lurat dom. Men ni skall säker komma att trivas med varandra. Jo jag ville bara tala om att det är kaffe klockan halv sju, och du är välkommen ut i matsalen då.

Hjärtligt skrattande gick hon ut ur rummet och stängde dörren efter sig.