När jag tänker på det,
att du i skrivande stund kanske sitter där, framför din skärm, och liksom glider med fingrarna över tangentbordet,
mår jag illa.

Tanken på hur du inte ens behöver tänka på vilka tangenter du ska trycka in,
inte för att du är O så datorvan, utan för att du skrivit det så många gånger förut,
den gör mig sjuk.

Det liksom sitter i fingrarna på dig,
som lösenordet man använt till alla webbkonton man haft sen man var tolv,
som när man instinktivt börjar skriva in ordet "facebook" i adressfältet när man inte har något annat att göra.
Man behöver inte ens skriva in hela ordet innan man är där.

Fast så är det såklart inte för dig,
du behöver skriva in hela ordet, du behöver säkert till och med skriva ".com",
för du rensar din webbhistorik efter att du varit där,
för du vill inte att någon ska se,
och egentligen ville du aldrig gå dit.

Du är ett offer för ett beroende,
det är jag medveten om.
Det är inte bara en dålig vana du, och miljontals andra, råkade fastna för i tidiga tonåren,
det är en sjuk, satanistiskt konstruerad drog som simulerar njutning och närhet,
men i själva verket destruerar och rekonstruerar dessa.

Jag älskar dig,
jag vet att du är ett offer,
men ändå kan jag inte hjälpa att jag äcklas av dig, när jag tänker på dig framför din skärm.

Du är något av det vackraste jag vet, ändå äcklas jag.
Jag äcklas av att tänka på vad du berättat för mig,
att de vet vad du vill ha och vad de ska föreslå för dig härnäst
för att hålla dig kvar,
för de har lärt känna dig.

Jag äcklas av hur du berättat att man känner efter vad man vill se,
jag föreställer mig det som när man känner efter vad man är sugen på att äta.
De ser ut som människor, men de är produkter, varor som ska konsumeras.
De är avhumaniserade så att du inte behöver fråga dig vem du vill köpa, utan vad.
Och trots att det är på en skärm,
en film som kanske spelats in för flera år sen,
långt borta från dig,
som inte tycks ha något med dig att göra
så är det du som köpt dem och deras handlingar och deras förnedring.

"Vad är jag sugen på idag? Asiatiskor, latinamerikanskor eller blondiner?"



Och det gör så ont,
att du, som jag tycker är så vacker, fantastisk och spektakulär,
faller för något så normativt.

Att tänka på att du sitter där, framför din skärm, får mig att undra
om du inte objektifierar mig också? Jämför du mig med andra produkter?
Om du inte, i tanken, behandlar henne, bakom kassan, som en vara?
Hon på reklamskylten, vill du köpa henne?
Tjejen bredvid dig i kyrkbänken, är du sugen på henne idag?

Jag mår ännu mer illa,
jag blir sjuk av det,
jag äcklas av mig själv,
som känner att jag inte kan konkurrera med dem på skärmen,
eller med någon annan tjej.

För jag börjar göra jämförandet åt dig,
jag konsumerar andra kvinnor,
jag dissekerar dem och jag recenserar dem.
Hon bakom kassan, hon på reklamskylten,
hon som sitter bredvid dig i kyrkbänken.

Jag jämför dem med mig själv,
jag jämför dem med varandra
och jag jämför dem med den bild av perfektion
jag tror överensstämmer med din
och som jag tycker att du förtjänar bättre
än någon som mig,
som inte ens kvalificerar in på skalan.

Jag tänker på dig, framför din skärm,
hur du hamnat där för att du helt enkelt var uttråkad,
hur du öppnar en inkognitoflik och nästan automatiskt skriver in något i adressfältet,
kanske skriver du något med "porn" eller "x",
kanske är det namnet på en populär sida,
som du kanske till och med är registrerad medlem på.

Redan innan sidan laddats har du nog börjat fundera över vad du vill se.
Du kanske visste redan innan du öppnade inkognitofliken
vad du är sugen på.
Så du gör dig redo att skriva in "asian girl on girl",
eller vad det nu är du bestämt dig för
i sidans sökfält.

Men du behöver inte göra någonting,
för exakt det du vill se har sidan redan rekommenderat åt dig,
för de känner dig och dina preferenser så bra.
Att fundera över vad man är sugen på är en onödig ansträngning,
eftersom de redan vet alla ens favoriträtter.

Och jag tänker på dig,
hur du sitter framför din skärm
och matas med bilder som effektivt stimulerar ditt belöningssystem,
precis som en drog.

Kåtheten är nästan artificiell,
och du sitter som manisk framför skärmen,
du vill egentligen bara få det överstökat.
Det går snabbt för dig, men utav någon anledning kan du inte få dig till att sluta,
och du klickar på nästa video, och nästa, och nästa,
tills du får ont, för att det egentligen inte går mer.

Jag tänker på dig,
hur vacker jag tycker att du är,
hur fantastisk och ärlig du är.
Din kreativitet, din humor,
all vilja och all potential du har till att göra fantastiska saker,
och jag vill se när du gör dem,
och jag vill vara med dig när du gör dem,
och jag vill vara med och göra dem.

Och jag tänker på hur äcklad jag blir,
hur otillräcklig det får mig att känna mig,
och hur ont det gör
när jag tänker på hur du sitter där, framför din skärm
och funderar över vad du är sugen på idag.