Det är väl klart att jag fattar.
Carpe Diem vet väl alla vad det innebär.
Det är klart att jag ska leva mitt liv till fullo.
Det är klart.

Men jag känner mig så jävla dum
som sitter här i min lägenhet på möllan,
snart 20 år,
och filosoferar om livet
som så jävla många andra har gjort innan mig.
Och som naivt tänker att jag inte ska bli som dem.
Som växte upp och skaffade jobb
och slutade tänka.
Som har tryckt undan den tysta desperationen
och lever sina liv

I förnöjsamhet.
I trygghet.

För det är väl det man vill ha?
Så länge man är nöjd med sitt liv
så spelar det väl ingen roll vad man gör med det?

Eller?