På ortens kyrkogård
vid varje grift
finns en vård
med minnesskrift.

Ett berättat återsken
ristat uti sten,
av livet från ett gånget släkte
tills döden deras levnadslågor stäckte.

Och längs kyrkogårdens gång
där lindar sträcka sina grenar
hyllar nu fåglarna med sång
de som sova under grifters stenar.


Gråtande och ensam
står vid graven - sörjande sin man
en stackars kvinna
och söker meningen med livet finna.


Ett sorgens strypgrepp kramar henne som ett band
då plötsligt en klapp på hennes rygg
utav en öm och vänlig hand
strax gör henne lugn och trygg


Vad som händer nu hon ej förstår,
men plötsligt hon en ljus gestalt vid sidan får
som yttrar dessa ord:
"Sörj ej, Din lycka skall förvisso snart bli gjord."


Han lägger ner en lapp i hennes ficka,
och hon hör en röst:
"Var inte ledsen nu min flicka,
läs på papperet så får Du tröst".


Något märkligt och förunderligt nu hände,
En väldig våg av värme inom sig hon kände,
som ej beskrivas kan
samtidigt som gestalten i en blixt försvann.


När hon sedan papperet ur fickan tog,
och läste - sorgen genast flög sin kos
och livsglädjen till henne återvände,
som en gåva från den ljuse eidos ^*.


Texten uppå papperet var denna,
prydligt skrivet med en vanlig blyertspenna:
"Min Vän, sörj ej för att Din Käre från Dig gått,
utan gläds i stället för den tid som ni tillsammans fått".

*

Och efteråt hon kan ej på något sätt förklara
undret som på kyrkogården hänt.
Men i sitt hjärta kände hon det uppenbara
"Gud hade en Ängel ner till henne sänt".

* eidos [eⁱ´dcs] grekiska, \'det som ses\', \'gestalt\', \'form\'