Jag kom runt hörnan, precis vid  torget, i solen. Jag tror att det var hans fötter som fick mig att tänka att jag befann mig i fel tid. Att tiden spelade mig ett spratt. 

Egentligen skulle han varit klädd i en munkkåpa och du skulle ha varit där. Du skulle ha tagit mig i handen, sen hade vi gått, upp genom gränderna och de vindlande trapporna uppför en av  de sju kullarna för att se på utsikten. Stått där uppe och lutat oss mot muren och sett ut över staden. Tysta hade vi betraktat kvinnan som öppnade sitt fönster och vädrade sina sängkläder, apelsinträdet som växt sig stort mellan husen och hunden med de isblå ögonen som tittade upp på oss . Vi hade lyssnat till trafiken som på något sätt behärskar hela staden, men inte där uppe på kullen, där tiden tycks ha stannat. Vi hade gått in i den vita kyrkan och tänkt på dem som byggde den, vilket  arbete det måste ha varit att släpa all sten ända upp. Att man verkligen måste tro då, att det är värt det. Sen hade vi läst på skylten på muren mitt emot: Miradouro/ Sophia Mello De Breyner Andersen/ Poeta 1919-2004. Du hade bett mig att ta ett foto av dig just där och du hade lett mot kameran. Vi skulle ha stannat vid den där lilla restaurangen med grön dörr för att fadosången lockade in oss och beställt varsitt glas vin, rött, av bästa lokala sort och ostar. Vi hade lyssnat på musiken och betraktat alla andra turister som också strävade upp för kullen mot kyrkan. Och flickan i restaurangen som på sin knaggliga engelska förklarade att det fanns en loppis alldeles i närheten. Såklart skulle vi ha gått dit. Myllret av försäljare av allt möjligt: stöldgods och garderobsrensningar, handmålade vykort och smycken i silver och doften av hasch som snirklade sig mellan stånden.

Du hade skrattande stannat vid ståndet med keramikern som sålde tjurhuvuden och penisar i stengods i naturlig storlek, glaserade i regnbågens alla färger. Du hade stått där och plockat bland penisarna, granskat dem, ställt dem på rad på marken och till slut valt en i turkost men ångrat dig när du sett att den hade en liten spricka längst ute på ollonet. Det fanns bara en turkos kvar.Keramikern var beredd att pruta eller erbjuda dig en gul alldeles gratis om du köpte två,men du hade bara skakat på huvudet och gått vidare till nästa stånd. Där sålde de armékängor och t-shirtar med text. Du hade köpt en vinröd som det stod VICTIM på.  Jag hade gått vidare till nästa stånd som sålde afrikanska masker. När jag hade stått där och dragit med fingrarna över träet på en vitmålad mask, så hade du ställt dig tätt bakom mig. Jag hade känt värmen från din kropp och hört dina andetag, smeksamma och samtidigt beslutsamma. Du hade doftat sött. Jag hade först stelnat till inför insikten att det var nu det hände, men sen hade jag vänt mig om, mot dig. Jag hade känt hettan sprida sig, pulsera genom min kropp med ett mullrande epicentum i mitt underliv. Håren på mina armar hade rest sig och våra blickar hade mötts och öppnat sig. Du hade hummat nöjt och försiktigt som en retsam finsmakare knappt nuddat mina läppar med dina. Väl medveten om vad du gjorde med oss.Den afrikanska mannen i ståndet hade harklat sig och leende nickat åt oss.

Men nu stod jag ensam vid torget och det var ganska varmt. Jag tog av mig den långärmade tröjan och knöt den runt midjan. Den ljumma vinden doftade salt och fisk från havet. Skuggorna var skarpa och jag lyfte kameran och fotograferade mannen som satt vid kanten på fontänen. Hans fötter var missbildade, liksom krökta och jag undrade om han verkligen kunde gå utan hjälp. Han log mot mig, leendet var vackert och avslappnat. Jag log tillbaka sen fortsatte jag att gå ner mot Atlanten.