Förr i världen såg jag upp till politiker 

Hjalmar Branting, Mäster Palm, lite före min tid visserligen

men sedan kommer jag ihåg Tage Erlander, Bertil Ohlin 

och Gunnar Hedlund, Jarl Hjalmareson och Hilding Hagberg.

Även om jag inte delade alla deras åsikter

men det var något speciellt med dem

som ingav förtroende!

Så började det gå nedför med politikerna

det började med Olof Palme.

Sedan bröts den långa tiden för socialdemokratin 

och en rad av borgliga partier kom till makten

och då gick det med några få undantag riktigt nedför.

Olika skandaler avlöste varandra

Tobleroneaffären med Mona Sahlin och allians ministrar 

som fick avgå innan de ens blev statsråd.

Makten tycks ändra på människors beteenden

de blir giriga och maktfullkomliga.

Har i mitt arbete mött dem alla

och lite halvprivat kan de vara trevlig

men som offentliga politiker ändras de.

Klart med något undantag som Ingvar Carlsson

och Sven Andersson.

Men i dagsläget är det totalt skört

någon ljuspunkt finns, Jimmie Åkesson 

men han hålls ju lite utanför de andra,

så då tror jag mer på honom

i alla fall för tillfället!