Hon lovordade ramen vars restriktioner höll henne inom sig själv. Ett återhållsamt yttre och gråtande inre låste henne. Nickande leenden med sorgsna ögon var mindre uppenbart för de obetydliga som omringade hennes ram.
I naturens famn så tog det tid men, hon samlade kraft, åtrå och passionen hon saknat. De obetydliga suckade och ifrågasatte den ökade frispråkigheten. Ramen började brista.
I timmar så såg hon inåt, efter värdefulla insikter och igenkännande så förstod hon äntligen sig själv.
Ramens trasiga förutbestämmelse föll isär och de obetydliga samlades och med en klar syn så insåg även de att hon lyste inifrån. Obekant men vackert.
I naturens trygga famn så fann hon sig själv.