Idag hittade jag en gammal ordhög, som jag letat efter. I en väska jag inte använt på länge. Som jag har letat! Fick ju ta till ordboken förra gången jag letade. På tal om väska. Jag älskar väskor. Har hur många som helst. Inte underligt att man inte hittar orden där man lagt dem.

Ordhögen hade jag krafsat ned på papper i ett anfall av kreativitet. Skulle användas till en liten dikt eller så. Eller något höglitterärt, som ingen begriper. Fast jag är ingen Nobelpristagare. Ja, föralldel, kärlek och sex är jag ganska bra på. Att skriva om, menar jag. Men nobelprisklass är det ju inte. För mycket "snusk" helt enkelt.

Ordhögen jag letade efter höll inte måttet. Men jag förmådde inte kasta den. Jag kanske kan få användning för den någon gång. Jag stirrar på orden, som högdraget stirrar tillbaka. Som tycks mena att de har ett konstnärligt värde, trots allt. Men nu kommer de hårda nyporna fram. Dags att rensa! Jag lyfter upp dem ett och ett. Skärskådar kritiskt vad de står för.

Av och på. Nej tack till av, vill bara spara ordet på. Ett litet ord som kan betyda mycket, så litet det är.

Fågel och frihet. Fri som en fågel. Ja, vem vill inte vara det! Tittar begrundande på det stora ordet Frihet. Som betyder så ofantligt mycket för så många. Både i den stora och den lilla världen. Ordet ska sparas. Brukas en annan dag. I en annan tid. Och då för allltid kan man hoppas.

Kärlek, livets sanna mening. Men ordet måste användas varsamt. Verkligen betyda vad det utger sig för. Inte användas med förklädnad. Tänk vad detta ord kan påverka en människa. På gott och ont. Och tänk alla andra fina ord, som hör ihop med kärlek! Dem ska jag sortera för sig. Lägga i en sammetsklädd ask ombunden med svarta spetsar. Lite svärtade kärleksord skadar inte. Förhöjer njutningen, tycker jag. Älskar kärleksord. Fast de kanske ser lite slitna ut.

Hat, det ordet vill man ju helst slippa använda. Men tyvärr är det oundvikligt. Livet bjuder vad det vill. Men jag bestämmer mig för att gräva ned skiten under jord. Så att det inte syns. Inte påminner. Fast påmind blir man ju, hur långt ned man än har begravt det. Man måste ändå försöka att använda hat med måtta. Så man inte skrämmer både sig själv och andra.

På tal om att begrava. Döden, detta hemska ord, som nästan alla är rädda för. Men det är ändå ett ganska bra ord, som kan innehålla befrielse från sjukdom och annat elände. Men sorg och saknad för de som är kvar och får leva i sina minnen, som aldrig bleknar. Jag sparar det i alla fall. Hoppas slippa använda det på ett tag. Det är redan så välanvänt att det är fransigt och nött i kanterna.

Ja, ordhögen har krympt. Men bara lite. Det är svårt att kasta ord. Till skillnad från annat obehövligt.

SPARADE ORD

Väska ( hur i himmelens namn kunde detta ord slinka in?)

På ( jag är alltid på, så det ordet behöver jag)

Fågel ( önskar att jag hade vingar)

Kärlek ( vill jag alltid ha)

Hat ( kan jag känna, fast det är nedgrävt)

Döden ( har jag sett ansiktet på många gånger)

Ja, dessa ord blir helt enkelt en sammanfattning av livet, i få ord. Men så användbara.

Utom väska då. Men en väska är ju faktiskt bra att lägga block och penna i. Så att man är förberedd när orden anfaller.