Min gamla farmor.
Hon med dom vita små lockarna som med tiden blev nästintill raka.
Hon som alltid härmade varje ord man sa genom tyst mimik.
Min gamla farmor som alltid lagade torra kotletter varannan söndag.
Såna kotletter som jag skulle hata om någon annan gjorde eftersom ingen kunde som hon.
Hon som dansade mig fjäderlätt över golven och lärde mig "Prästens lilla kråka".
Hon som var så speciell och egen att ett helt liv gick utan att någon förstod sig på.

Min gamla farfar.
Han med det stålgråa och sytrådstunna håret som mot slutet nästan inte fanns.
Han som hörde allt utom hörapparatens pip när batteriet var slut.
Han som bar vita nätbrynjor där gråvita hårstrån krullade upp sig ur hålen.
Han som såg till att frysboxen i källaren alltid innehöll glass och när man öppnade frysboxen kunde man skymta lukten av Vaniljpinnar med choklad.
Min gamla farfar som varannan helg tog min hand och eskorterade mig genom skogens utslitna stigar, han som lyfte mig upp mot Glassträdets kropp så jag kunde stoppa våra pinnar bakom barken som alltid.
Han som efteråt tog mig till landningsbanan där det gula flygplanet fanns. Det som jag älskade, det som vi älskade.
Där stod vi och beundrade fallskärmshopparna och inte hade väl jag en tanke på då vilket mod dom besatt med livet som insats.

Den vita bilen.
En Saab 900 med en svart vinge i bak.
Den med den blekröda klädseln som jag vill minnas var mockaaktig till känslan.
I handskfacket där det alltid låg en påse med Bröstkarameller av olika kulörer.
Dom där Bröstkaramellerna som förstörde tänderna enligt farmor men som på något sätt ändå hörde till.
Dom små sidofönstren i bak som knappt gick att öppna men som, när man väl lyckades öppna, blev tvungen att stänga eftersom att det drog på farmor och hon kunde få nackspärr.

Det vita lilla huset med stora vackra björkar likt en allé fram till bron.
Det stora trädet på ena gaveln som bar dom godaste plommonen år efter år.
Det kantiga gruset som många gånger skrapade sönder mina knän.
Vinbärsbuskarna som bar mer än dom mäktade med.

Det vita lilla huset som idag är gult med bruna knutar.
Björkallén som för många år sedan togs bort "för det passade inte in"
Plommonträdet som fick ge vika för rosenbuskarna och dess taggar.
Det kantiga gruset som fick ta emot min hatkärlek, det som formades så mysigt under bildäcken och gav efter sig ett speciellt ljud består idag utav asfalt.
Vinbärsbuskarna hade nog mäktat än idag om inte någon hade ansett att det var ett onödigt ting.

Och min gamla farmor och farfar.
Dom som gjorde så gott dom kunde trots saker som ingen rår på.
Dom som det alltid var lika gräsligt att skiljas ifrån att kramarna aldrig tog slut.
Dom som alltid insisterade på att ta med goda trädgårdsäpplen inför den långa resan hem. Ja just dom äpplena som alltid var surare än vad min mun klarade av men inte tillräckligt sura för att jag skulle säga "Nej tack men jag tycker inte om".
Farmor och farfar som alltid vinkade tills dom blev så små i bakrutan att jag önskade att förstoringsglaset hade funnits tillgängligt innan saknaden och ångesten över bilresan hem tog övertaget.