hon är en guldtuss av evigheten
ett stråk av stjärnstoft
på vandring

hon ser det som andra går förbi i brådskan
hennes svala händer flätar
visdom av andetag
hon lyssnar bakom orden och fågelsången
hon hör sanningar i tystnadens mättnad
hennes läppar befriar
ord av kraft och kärlek
i hennes fotsteg spirar glädjen över det lilla
och det stora

sida vid sida

ett klingande skratt lockar mig ibland
att följa glädjen i spåren hon lämnar
jag tar ett par steg på min egen vandringsväg
jag tar ett par steg, och trillar
tar ett par steg och trillar igen

jag tvivlar ibland på mina bens styrka och
på mina ögons klarhet
jag tvivlar på att jag kan vara den jag vet att jag är

men
min guldtuss av evigheten är som en doftande viskning
gäckande nära och
levande i varje stund
hon visar mig vägen till vägen
med sitt glimrande varande

hon är en bit av himlen
ett stråk av stjärnstoft på vandring
jag andas glädje över hennes fotspår
och reser mig en gång till