Ibland önskar jag att det gick beskriva

Den smärta som alla halvläkta ärr fortfarande 

Orsakar mig under dygnets mörka timmar

Men var gång jag gör ett försök

Låter mina ord lika ihåliga som en tom

Plåtburk med stålkantade etiketter på

Där orden till slut blir patetiska mardrömmar

Som alltid tycks sluta på samma sätt

Att jag bara har mig själv att skylla på

(Och när allt kommer omkring så inser jag 

Att alla de tårar jag gråtit i tysthet var inte värda

En notis i kollegieblockets marginaler en gång )