Du vet inte hur tyst mitt hjärta har det.
Hur lugnt mina tankar träder fram.
Som vindsus. Flämtningar och rörelse.
Unikt och utelämnade. Ett stilla förakt.
En tyst nyfikenhet. Jag ser mycket.
Och hör mycket. Men blir ändå förvånad över reaktionen ibland. Och förfärad av deras ord.
Det känns så klumpigt alltsammans.
Munnens ord. Ögats blick. Muskler som viker ihop ett uttryck.
Är vi så stela? Är vi så ensamma? Är vi så porösa att vi inte kan leva med oss själva? Våran egna unika sanning...
Det är ett kortspel utan slut. Ett parti utan vinnare.
Men vi spelar våra kort mot varandra och hoppas.
Vilken självisk handling. Varför skulle vi hoppas på godhet? Hur mycket ger vi själva ut?
Och alla kan när det passar sig. Men det passar sig olika för olika människor.
Och så har vi de här med kön. Jag tror alla män vet att tjejer är mer än en trång skön fitta. Och jag tror alla kvinnor vet att en mans uppgift är inte att serva er. Och alla bögar och flator och assexuella det spelar egentligen ingen roll. Det handlar bara vem man är bekväm att vara intima med. Vi är alla mer än de våran partner delger oss. Och vi är mer än de vi delger oss själva. Vi är mer än barnen vi fostrar. Än drömmarna vi drömmer. Mer än sanden under våra fötter. Sorgen. Glädjen. Ect. Vi bär tomhet. Jag bär på något som inte vill prata. Skriva. Se. Uppleva. Förstå. Kommunicera. Som trivs minst dåligt då de gör ingenting. I den mån ingenting är möjligt. Som torrt höstlöv som frasas sönder mellan fingrarna. Både en förståelse och oförståelse i samma ögonblick. En förvirring stor nog för att skrämma en. Som jag bara ler likgiltigt åt. Saker man kanske inte ska lära sig att möta. Ett lugn. En harmoni. En förödande storhet. Så stort att den suddar ut alla linjer. Allt som finns är olika idéer om hur allting är och vad allting borde vara som. Och allt kastas ut. Förhoppning och förakt och motstånd. En kamp utan vinnare och förlorare. Bara en kamp som föder olika ideal. Ge upphov till och stärker synsätt. Som ser över med visa saker med stort överseende. Och hos andra saker saknar allt var överseende innebär. Och hur vi en gör så trängs vi i ett skal. Och vi vill komma ut. Komma ut ur det som tränger oss. Och vi förnekar och förstärker. Vi mutar oss själva med skit samtidigt som vi förväntar oss att vara allseende ofelbara... och det hänger inte ihop. Allt som hänger ihop krossas som dem där torra löven mellan fingertopparna. Och lönlösheten skiner med sin starka insikt på allt. Tills vi hittar de som skriker i panik. De där som vägrar ge sig. Men den lär sig också att tygla sig tillslut, efter år av det. Decennier. Ett skrik. Nu tyst. Inget skriker längre. Inget är direkt in. Inget träffar rakt på. Allt fastnar i tystnaden och klarar inte göra av tryck. Så det har jag. Det klappar jag som en katt. Ler likgiltigt åt. Och går vidare. Inte längre något att förlora. Så jag kan lika gärna göra allt det där... som jag en gång brann så starkt för. Inte för att jag ska få tillbaka det som gått förlorat. Det skeppet har redan seglat. Utan för att hålla mig igång såpass att jag orkar med tystnaden. Ljudet av att allt smulas ner. Och jag bara tar det. Med ro. Är medveten om att det är fel. Men så är allt annat.
Det är fel att skaffa barn. 140 miljoner föräldralösa barn runt om planeten. Försörja sig. Fortsätta göda det redan sjuka och döende med hela existensen. Uppnå mål. Uppnå vad? Hålla likgiltigheten på en hållbar nivå. Alla jävla djur vi dödat och äter och bär deras hud och päls för det är "fint" och att äta djur är "lyx" mat. "Fin" mat. Och folk tittar på sina tv-program, äter chips. Äter fredagsmiddag. Dricker vin. Chattar. Knullar. Bakar. Och det är precis som om vi bara tryckt på mute på precis allt. Och allt vi tänker och hör är brus. Rymdvindar. Kosmiska störningar. Och vi kan inte koppla av. Och vi kan inte förstå någon annan för vi förstår inte längre oss själva. Och framtiden är våran. Men vi tycker bara huvudet hårdare och djupare ner i marken. Och vi gör det känslomässigt omöjligt för oss att se. Att förstå precis hur mycket vi fuckar up precis allt. Så vi gör inte det. Och vi ska lära våra barn hur världen fungerar? Och vi ska diktera vad som ska läras ut i skolan? Och vi ska leva hur många år till? Hundra? Tusen? Vad...? Vad vet vi? Och vad gör vi? Och vad förstår vi verkligen? Tänk om inte det finns någon Gud? Tänk om detta var vår enda chans. Och vi kastade bort den på en tro om att det spelar ingen roll hur illa det blir här. För när vi dör så kommer allt att ordna sig... tänk om det inte finns någon himlen eller helvete? Tänk om detta är allt? Och vi har precis skjutit oss själva i foten. Och vi låtsas som om allt är bra... är de verkligen de? Är allt bra? Ett torrt löv mellan fingertopparna. Det är allt de är. Det är allt vad vi hade att komma med. Och jag förstår inte mig själv, men jag har accepterat de. Och det gäller precis alla andra också. Jag har bara accepterat de. Inte som en ursäkt att behandla allt som skit och förväntar mig någon kunglig behandling. Nej. Jag tar ansvar. Men jag kan se att det spelar ingen roll. För ingen bryr sig. Och det vi hade här. Vad de en va... dög inte för oss... Utan vi kände att vi var tvungna att förstöra det. Och ljuga om det.