Hon förväntade sig inte levande ord, oigenkännliga rörelser tydde sig onaturligt. Grenarna dansade i det vårliknande och ständigt kämpandes. Hennes blick nådde molnen och dess naturliga former, bedårande.
Hon vågade inte möta hans blick utan undvek sanningen med drömmar. Sekunderna blev till minuter och hon tittade ner i bordet. Hennes tankar blandades med poesi och osanning, fantasi blev till en levande drivkraft och hon med alla dess nyanser var säker i all sin osäkerhet.
Hon hörde honom kämpa med att inte sörja och hon vek sig för allt och inget, en impuls att omge honom med ömhet och hon föll. Hans läppar var mjuka och villiga och alla hennes tankar fördrevs och en mur hade krossats.
Alla krav och hinder försvann och delgivandets insikt hade frigett hennes själ.