Framtid, är det en ram för att få oss att hålla oss i schakt?
Vi drömmer om framtiden som en räddning på våra problem, vi är så duktiga att leva i nuet men klagar om vardagen, vad gör då morgondagen om gårdagen släpar efter?

Borde vi inte fokusera på samtiden, nutiden, vardagen och utvärdera inför framtiden. Vad gjorde jag fel? Vad gjorde jag bra? Vad blev bättre, hur skapade jag den förbättrande trenden.

Vare sig vi vill eller ej, kommer alltid en ny dag, beroendes på dig om den blir bra eller ej. Vi drömmer om saker vi alltid velat ha, med tron om att vi inte kan få det.
Varför skapar vi falska förhoppningar för att klara av våra misslyckanden?

Vart leder det oss i slutändan, fast i ett mönster där allt handlar om förändras, fly och få börja om på nytt. Men vågar du? Vågar du slå dig fri?

Vem binder fast dig? Du och dina tankar om vad du kunnat vara om allt var annorlunda, eller är det rädslan att om du vågar förändras så lyckas du.

Att lyckas är det lika med att vara nöjd? Så varför behöver vi hoppas på att framtiden löser problemen när vi själva gräver vår egen undergång.

Så säg mig framtiden, vad ska jag fokusera på? Din magiska handling eller min styrka att leva i nutiden ta tag i min egna framtid, föra mig själv framåt och bara rent ut sagt skita i att tro och hoppas, utan börja agera utifrån dess situation och föra mig själv framåt.

Framåt mot framtiden som jag skapar här och nu, inte imorgon inte om ett år eller två. För då har jag ju redan förbrukat drömmen om framtiden som redan blivit till den tradiga gårdagen, då jag redan sitter och klagar om att jag aldrig kommer någonstans.

Slår mig fri, sakta men säkert, men vad är säkert när man alltid letar efter platsen som ska få en att känna sig fri, jävla värdelösa dröm om att leva i en utopi.

Skapar mig istället en egen framtid istället och utgår ifrån vår underliga dystopi.
Snacka om att vi lever i en hycklar hierarki, som aldrig låter oss gå fri.