Jag hade aldrig befunnit mig där ute.
Jo, kanske en gång för ett tag sedan.
Men det var kanske aldrig meningen heller att jag skulle få återkomma.
Förutsättningarna för det verkade vara desamma, men det tedde sig främmande ändå. Brutalt annorlunda.

Kände mig på något sätt förvisad, deporterad.
Kanske av mig själv.
Hade varit lättare om det vart av någon annan.
Visst ville jag, men kanske mer behövde.
Det började ta slut här inne.
Det fanns snart inget kvar.

Snart inget kvar som kunde ta sig ut.