De stora fartygens tid verkade det vara.

De stora nästan självstyrande kolosserna farandes de breda lederna. Med redan bestämda och oföränderliga rutter sköljandes smått tsunamidjupa massor av vatten över allt lågt land och öarna.

Och där befann jag mig omgiven av rutter.

Mitt skepp låg sedan länge uppsvept på klipporna, visserligen oskadd men på sned. Fyren på kobben gav mig skydd för väder men tjockans tilltagande förekomst väckte liv i mistsignalen alltför frekvent. Jag började sova när jag var vaken och vara vaken när jag sov.

Jag tänkte kanske på detta medan vågorna sköljde över mina fötter betraktandes några nytända kasar inåt land.
Och drömde.