Jag minns en gång att jag såg mig själv.
Så hur jag stod där, vid kanten och väntande.
Väntade på nästa avgång, på nästa stund av frihet.
Jag minns att jag valde, valde att gå bort.
Lämna allt, lämna dig, lämna mig själv.
Det var inte svårt, jag hade det inom mig.

Jag minns att jag såg, tåg efter tåg susa förbi.
Jag minns att jag följde dem med blicken tills de försvann förbi kullarna.
Varje gång en stund av frihet, varje gång en stund av förtvivlan.

Jag slets mellan himmel och jord.
Jag dog men levde ändå.
Jag tog inga steg, men slutade andas vid varje passage.
Jag minns hur jag tänkte: hur ska jag överleva?
Jag minns hur jag kände: borde jag överleva?

Jag minns att jag gick, gick tillbaka till mitt hem.
Hälsade glatt på min mor och min bror.
Jag minns att min mor sa: vilken lång promenad!
Jag minns att jag sa: det var skönt att gå.

Jag slits mellan lögnen och kravet på sanning.
Jag slits mellan livet, och det som borde varit.
Jag minns varje gång allt hemskt jag har gjort.
Jag hör alla skrik, känner tårarna i min själ.

Jag vet att jag ska leva, men inte hur.
Jag vet att jag orkar, men inte hur länge.
Jag vet att jag finns, trots att jag dog.

Jag vet att jag vill, för Gud mot mig log.