Mitt förordnande höll på att löpa ut.

Tidigare hade förlängningar skett ganska automatiskt smidigt, vilket också hade skett några gånger. Denna omgång var jag ytterst tveksam. Det fanns ju ingen vits med posteringen längre, om den nu egentligen hade varit nödvändig från första början. Hade glömt om jag skulle vakta eller hindra eller hjälpa eller vad. Gränsen hade heller inte närmats från något håll sedan senaste stormen. Och det var ett bra tag sedan.

Jag hade blivit uttråkad och näst intill fullständigt avtrubbad och likgiltig.
Så jag bestämde mig för att tacka nej för fortsättning.

Vilket håll skulle jag nu vandra, tänkte jag för mig själv.
Ditåt eller ditåt?

Ett håll blev det.