Märkligt påfund det där med vår och sommar.

Jag frossade ju i höstens och vinterns döljande.
I dess lov för avskilt läge och enskildhet.
Men i hemlighet längtandes och önskandes.

Efter allt.
Som inte sker i skymundan och otillgänglighet.

Trodde mig bara vara för mig själv, men naturligtvis ensam.
Såg mig själv ännu mer ensam ju mer planeten lutade.
Men kunde ju inte skylla på universum för detta.

Jag stod där i mörker och relativ kylighet och väntade på uppgång.
Och strax så hände det.

Dagen grydde och jag försökte i alla fall fånga den.