Det gör så ont att inte kunna förklara

Den oro som gnager sönder mig inifrån

För någonstans hoppas jag nog alltid att

Den grund jag bygger upp gång på gång

Ska hålla lite bättre än den förra gjorde

Och varje gång sprickorna blir tomrum

Bland själens alla halvläkta ärr så inser 

Jag hur ont det måste göra för spindeln

Som just byggt klart sitt nät i björkdungen

När det sekunden senare raseras av vinden

Ja kan känna maktlösheten hos den vackra

Blåvingen som bittert får möta döden

Efter att ha fått sina vingar obrukbara när

Den landat på ett litet barns söliga fingrar

Men att torka alla fallande tårar på kinden

Verkar vara ett lönlöst företag trots allt 

För sorgen och oron i mitt hjärtas tårar

Kan lika lite laga trasiga spindelnät eller

Göra blåvingens vingar brukbara igen

Som de kan få mig att åter le med ögonen